Jag har rest mycket, och många gånger ensam genom mitt arbete. En sak som jag ofta reflekterat över är stillheten i ett hotellrum – särskilt när det är natt och man är jetlaggad.

En sådan scen finns i en av mina berättelser som ännu inte är publicerad. Jag ska inte avslöja så mycket om själva scenen, men ta en titt på bilden som är det här inläggets inledande bild. Du kan se stillheten i den här bilden (den finns även längst ner i inlägget).

Utanför ser vi en stad som aldrig sover, ändå finns det något fridfullt över utsikten. Mörkret som lyses upp av tusentals, rentav miljontals lampor. Människor som sover, eller är på väg någonstans på vägarna. Där ute pågår livet och i stillheten på hotellrummet står en man och bara reflekterar.

Det är en perfekt scen som väntar på att något ska hända. I berättelsen jag nämnde ovan är huvudpersonen på väg ut i storstaden, på väg för att lösa ett försvinnande. Staden är en mångmiljonstad och hur gör man för att hitta en enda ensam person i betongdjungeln? Går det ens?

Att vara väldigt långt borta, ensam i mörkret, och fundera över livet är lite speciellt. Jag tror alla som har upplevt den där stillheten i hotellrummet, mitt i natten, kan känna igen sig i den där speciella känslan. En känsla som gärna ger inspiration till berättelser.

Så vad vill jag säga med det här?

Glöm inte att reflektera över livet. Stanna upp, fundera, var närvarande i nuet och känn in den miljö du är i. Det behöver inte vara på ett hotellrum på andra sidan jorden, det kan lika gärna vara på en klippa med utsikt över en sjö.

Du som skriver vet att det är där, i stillhetens hav, som du kommer på nya berättelser. Eller rättare sagt – det är de som hittar till ditt sinne.

Gillade du det här inlägget? Missa inte kommande – skriv upp dig på min e-postlista: