Långt innan min första bok kom ut skrev jag skräcknoveller. Korta, små skrämmande berättelser om vanliga människor som råkade ut för ovanliga saker. De här novellerna publicerades i tidningar och en av novellerna nådde en (fantastisk) antologi. De var inte särskilt långa, men de blev många och jag har alltid tyckt att både det övernaturliga och det skrämmande är fascinerande.
Delvis beror det på att både Stephen King och Dean Koontz är mina favoritförfattare, de lyckades båda väcka mitt intresse för det ovanliga och det skrämmande. Samtidigt har jag alltid sett på mycket film och en stor del av alla filmer jag har sett har antingen handlat om övernaturliga händelser eller om skräck. Ofta i kombination.
På så sätt föll det naturligt att jag själv skulle skriva det jag tycker om att läsa. Min och Diane Karlstroms serie om John Romeo blev den första publicerade trilogin om något övernaturligt. John Romeo är kriminalkommissarien som kan uppfatta energier, och då framför allt känslor. Ju starkare känslor på en plats desto lättare har han att uppfatta känslorna. Vilket gör honom användbar på en mordplats, men han kan knappt besöka ett sjukhus eller en kyrkogård.
Just det där att uppfatta energier är förstås ett oerhört intressant ämne. Det spelar ingen roll vad man tror på, alla kan vi nog erkänna att den del av universum som våra mänskliga sinnen kan uppfatta är bara en bråkdel av allt som pågår i universum. Exempelvis ser våra ögon bara en del av det totala elektromagnetiska spektrumet. Vi kan bara höra frekvenser mellan 20 och 20 000 Hertz, vilket gör att vi inte uppfattar ultraljud. Fladdermöss och delfiner kan höra betydligt högre frekvenser än vad vi kan, fladdermössen når 120 000 Hertz och delfinerna hela 150 000.
Vad det gäller vår förmåga att uppfatta någonting annat utöver vad våra sinnen uppfattar så har vi också en begränsning i hjärnan, som tvingas sålla all ”rå” information som kommer inmatade. Det som kallas för subliminal perception är vår omedvetna varseblivning. Hjärnan reagerar omedvetet på svaga signaler eller väldigt kortvariga signaler.
Visserligen kan vår förmåga att uppfatta vår omvärld förändras, men visst är det möjligt att tro att det som vi ser som övernaturligt kan vara hur naturligt som helst – men vi kan inte uppfatta det. Går man ännu längre är kvantfysiken otroligt intressant, inte minst utifrån teorier om flera dimensioner än de fyra vi lever i.
Så tillbaka till varför jag skriver om övernaturliga fenomen och upplevelser. I min bok De försvunna finns det ett tydligt tema kring döden och spöken. Det är en sorglig historia och ett mysterium, men framför allt har jag utforskat mina egna tankar om vad jag tror på när det gäller döden. Det är det ultimata mysteriet och vem kan inte låta bli att stå fascinerad inför ett mysterium som bokstavligen är större än livet självt?
Dessutom tycker jag att det övernaturliga många gånger kan vara en väldigt mycket bättre underhållning där läsaren får lov att bli fascinerad, nyfiken och utmanad. Kan det vara så att det just nu sitter någon bakom dig och läser den här artikeln med dig?
Gillade du det här inlägget? Missa inte kommande inlägg – prenumerera på mitt nyhetsbrev – utskick varje fredag.
