Två dagar efter att jag en varm och solig dag, i början av den magiska VM-bronssommaren 1994, kastat upp min solkiga studentmössa mot den klarblå himlen och skrikit ut min glädje över att vara fri, började jag min första arbetsdag på den arbetsplats som skulle komma att bli ”min” fram till idag och säkert ett tag till. Jag heter Martin Carpvik, är snart (men inte ännu) 50 år och lite av en trygghetsnarkoman. Jag jobbar som HR-ansvarig på ett HVB-hem och bor i Åby utanför Norrköping tillsammans med fru, två barn och en katt. Hon är gammal som gatan. Katten alltså. Frun är två år yngre än jag.
”Martin Carpvik, det låter som ett författarnamn”, sa någon.
Ja kanske det, tänkte jag och började skriva. Nja, riktigt så gick det inte till men det var lite av en slump att jag satte mig framför tangentbordet och började låta fantasin flöda. Förutom att någon tyckte att jag hade ett författarnamn gjorde även det faktum att jag drabbats av en kronisk nervsjukdom att jag fick ändan ur och började skriva på allvar. Eller snarare på kul, men i större omfattning än tidigare. Sjukdomen gjorde det svårt, eller omöjligt, att utöva många av mina tidigare intressen – husrenovering, trädgårdsarbete och träning (kanske inte så mycket träning om jag ska vara ärlig …) men frigjorde i stället en massa tid. Så inget ont som inte har något gott med sig!
Jag hade flera år tidigare skrivit ett råmanus till en spänningsroman som blev så dåligt att inte ens min fru fick ta del av det. Jag insåg att jag inte var ämnad att skriva thrillers eller deckare, även om det är en genre jag gillar att läsa. Nej, jag behövde skriva om något som låg närmare mig själv, något mer vardagsnära, något om vanliga människor med vanliga problem, men som leder till ovanliga, eller åtminstone oväntade, händelser. När jag väl bestämt mig för vad jag ville skriva om flödade fantasin som en norrländsk älvfors och skrivlusten var under en period lika intensiv som lukten från ett lokalt pappersbruk. Karaktärerna fick liksom sina egna liv och styrde berättelsens i riktningar jag själv inte bestämt. De ömsom samarbetade, ömsom trilskades med mig under resans gång. Till slut låg råmanuset till en karaktärsdriven, något dunkel, feelgood på 120.000 ord i tryggt förvar uppe ”i molnet”. Och nu då?
”Du måste skicka in till något förlag”, sa min fru som testläst och blivit förälskad i berättelsen och karaktärerna.
Skicka in till förlag! Nej. Nja. Eller? Det lät läskigt på mer än ett sätt. Ibland vill man liksom att en dröm ska få vara just bara en dröm för att inte förstöra den. Och varför skulle jag utsätta mig för att skicka in den till olika förlag med en uppenbar risk att bli refuserad? Att misslyckas. Det skulle vara ett gigantiskt steg utanför min komfortzon och ett dråpslag mot mitt behov av trygghet att lämna ut mig själv så. Betänk: samma arbetsplats i 31 år. Men efter ett inte alltför långdraget eller särskilt moget övervägande kom jag ändå fram till att man bara lever en gång. Ni vet, YOLO! Med stort stöd från min fru, och en del stöd från katten, tog jag mod till mig och skickade in manuset till några olika förlag. Jag fick napp och the rest is history, som SO-läraren som betat av religion, samhällskunskap och geografi, sa. Jag är glad att jag övergav min trygga zon och kastade mig ut i författaräventyret. Det är så det känns!
Min debut ”Vinna åter” är ett relationsdrama med en hel del humor och lite sorg. Under våren 2025 kommer den fristående uppföljaren ”Ögon från förr”.
Ps. Blev det färdiga manuset verkligen 120.000 ord långt? Nej, jag fick banta det till cirka 80.000 ord.
Tack för ordet / Martin Carpvik
Mer om Martin Carpvik hittar du här:
