Mobilen vibrerar. Ännu en notis. E-post, sociala medier, nyheterna. Scrollande och letande efter information. Hjärnan försöker sortera men misslyckas. Det är lättare att rulla fram en ny film på hundvalpar som skrämmer bort björnar än att få något gjort.
Känner du igen känslan?
Mitt i allt växer känslan av att världen är på väg åt helvete. Krig överallt. Miljökatastrofer. Ekonomisk kollaps hotar när AI-bubblan spricker. Om den spricker. AI hotar att ta över. Ny AI vågar man inte släppa loss för då exponeras alla möjliga sårbarheter som människor inte har kunnat hitta.
Och så vidare.
Jag har arbetat med IT och säkerhet sedan 1995. Över tre decennier har gått sedan Sverige tog steget in i den uppkopplade världen. Första bredbandsuppkopplingarna var på hissnande 0,5 Mbit/s. Åt ena hållet. Nu har vi lätt en halv Gigabit/s, eller med andra ord över 500 Mbit/s. Det går att få mycket mer om man betalar förstås, men bandbredd är inte en fråga längre.
Istället har problemet blivit att vi får för mycket av allt. Tekniken håller bokstavligen på att ta över våra liv och vi är extremt beroende av den. Hela samhället bygger på att det uppkopplade, digitala livet fungerar. Dygnet runt. Och helst genast, vi tål inga störningar.
I det här ständiga bruset, i alla domedagshot som når oss via tidningar och TV, och där övertron på att ny teknik i form av självkörande bilar och hushållsrobotar ska lösa allt, då är det rätt skönt att ge sig ut i skogen.
I naturen råder det helt andra lagar än de många människor är vana vid. Beger du dig tillräckligt långt in i vildmarken blir du verkligen utlämnad till dig själv. Där inga uppkopplingar fungerar blir man mycket mer närvarande. När telefonen laddat ur och din enda underhållning är att titta in i lägerelden, då lever du på riktigt.
Djuren vi delar planeten med har en väldigt stor likhet med oss, som jag tror få tänker på. Vi må just nu vara planetens ”intelligentaste” varelse, men vad har vi gjort med planeten? Vi har förslavat stora delar av de andra varelser vi lever bredvid och vi tror att vi har rätt att göra vad vi vill. Så länge vi har vapen så tar vi oss den rätten. Djuren har inte valt att hamna i vårt slaveri, där vi människor under dåliga förhållanden föder upp djur till föda och till nytta.
Samtidigt finns det de som tror att om en annan intelligens utvecklas, en superintelligens som skapats av oss, så är det självklart att den kommer göra gott. Det tror inte jag, den kommer på samma sätt som vi behandlar andra varelser så kommer den att förslava oss, i vad syfte den nu än bestämmer sig för. Alternativt utrota oss för att vi är i vägen.
Där i skogens djup är det lätt att reflektera över det här. Skogen och varelserna i den skiter fullständigt i AI, teknik och datorer. Den bara existerar, på gott och ont, med naturens lagar som enda rättesnöre. Det är rätt skönt att ge sig av ut i den där tystnaden, glömma all uppkoppling, strunta i sociala medier och ge fullständigt tusan i att svara på e-post, meddelanden, vänförfrågningar och allt som pockar på uppmärksamhet.
Bland annat därför skrev jag Skogsmannen. Det är en deckare om ett försvinnande på åttiotalet, men framför allt är det en resa ut i vildmarken.
Där ingen teknik fungerar och där den ende du (kanske) kan lita på är just … Skogsmannen.
Kanske handlar det inte om att fly från tekniken.
Kanske handlar det om att hitta tillbaka till något vi tappat.
Om du vill följa med in i Skogsmannens värld finns både den signerade pappersboken och ljudboken tillgängliga.
