För evigheter sedan läste jag Stephen Kings Pestens Tid. Det var en dystopi som hette duga och troligen den bok som väckte mitt intresse för dystopier. Inför att jag skulle ge mig på att skriva Svart Kod tänkte jag att jag skulle göra lite research och läsa böcker om just världens undergång.
Men… det räckte inte med en. Jag läste ett dussin böcker med dystopiska teman och såg dessutom flera filmer. När jag var klar hade jag inte bara noterat att olika författare skildrar mänsklighetens undergång på rätt olika sätt, men det fanns en del gemensamma nämnare.
Här är några av de saker jag lärde mig när jag läste böcker om världens undergång:
1. Zombier är inte det värsta
Zombier är skrämmande, men de är inte värst. Det gäller även en domedags-AI, som jag har med i både Svart Kod-trilogin och trilogin om De röda grevarna. Samma sak med ett fruktansvärt virus, eller en meteor, eller en galen professor som ska spränga planeten.
Det värsta är att vår mänsklighet snabbt går förlorad när samhällets strukturer rasar. Det har vi sett i otaliga filmer och böcker, men för min del var nog den värsta (läs bästa) upplevelsen den i The Road, av Cormac McCarthy. Den blev så småningom till film, med Viggo Mortensen och Charlize Theron.
2. Tekniken är neutral
Många skildringar av teknik, oavsett om det är robotar eller ren AI, visar på att tekniken kan absolut förstöra oss, men den kan lika gärna vara det enda hoppet vi har. Det här har jag försökt visa tydligt i trilogin om den svarta koden.
Jag gillade verkligen hur Lars Wilderäng tog upp vårt beroende av el i Stjärnklart-serien. El i sig är otroligt neutral, men när vi blir extremt beroende av att elen fungerar då verkar faktiskt tekniken mot oss. Vi blir ofrivilligt teknikens slavar – vilket är väl värt att fundera på när vi sitter och scrollar på våra telefoner.
3. Människor söker mening
I de mest desperata situationer söker alla människor mening, hur liten den där meningen än kan vara. Det där var rätt häftigt när jag läste både Ray Bradburys Fahrenheit 451 och Karin Boyes Kallocain. Båda handlar på sina sätt om övervakning och ett totalitärt samhälle. Trots att allt känns hopplöst hittar människor mening i det lilla.
Jag fick tips om att läsa Station Eleven av Emily St. John Mandel, men lyckades aldrig få tag i den – tydligen finns där ett bra exempel på att trots att apokalypsen inträffat så spelar människor ändå Shakespear mitt i allt elände.
Att det fanns många gemensamma faktorer i de böcker jag läste och de filmer jag såg var spännande, och fick mig också att inse att jag själv skriver dystopier av samma anledning som jag läser en dystopi. Jag vill fråga mig själv:
Vem skulle jag vara om allt togs ifrån oss?
Hur skulle jag agera?
Det är det Svart Kod, och resten av trilogin Den svarta koden, egentligen handlar om. En värld där tekniken kraschar, där ett digitalt virus sprider sig över världen – men där det stora dramat finns inuti människorna. Mellan syskon. Mellan rädsla och mod. Mellan underkastelse och uppror.
Om du också dras till berättelser där världen rasar och själen blottas, kanske du vill ge Svart Kod en chans. Här hittar du mer om boken:
Och om du har någon favorit bland domedagsberättelser – lämna gärna en kommentar! Jag är alltid på jakt efter nästa mörka mästerverk.
