Året är 2006. Jag är då 8 år gammal och har precis lärt mig att stava, någorlunda i alla fall. De nya färdigheterna använder jag för att skriva böcker, om ett gäng ihophäftade A4-papper kan kallas för bok. Där skrev och målade jag bilder till titlar som Mysteriet i dockskåpet och Tjuven i gympasalen, väldigt snarlika till de Fem-böckerna som mamma läste för mig och min bror på kvällarna.
Tolv år senare. Bara veckor innan cancern tar mormor ifrån oss ger hon mig ett sista råd- Sluta aldrig skriv. Det kändes högst orelevant i sammanhanget, men det fick mig att inse att hon har rätt. Jag ska skriva, det är klart som korvspad.
Året därefter börjar jag sakta men säkert skriva på en historia. En historia som så många andra. Jag kommer ett par sidor, skulle nog inte säga att det blev mer ett tiotal. Döper boken till Under trädets skugga. Sen lät jag den ligga ett tag, ett bra tag. Som så många gånger förut skulle det rinna ut i sanden. Men mina nära tjatade om att jag skulle fortsätta, så jag fortsatte bara för att den skulle hamna i skrivbordslådan igen.
Det är nyår, 2021 går över till 2022. Egentligen hatar jag nyårslöften, men just i år har jag faktiskt ett. Jag ska skriva klart mitt manus, en gång för alla.
Sakta utvecklas historien och den får namnet Fallet John Heed. Jag skickar in den och får flera erbjudanden, lyckan är obeskrivlig… Tills jag inser att det är hybridavtal det pratas om. Jag signar ett avtal, men drar mig ur. Hamnar till slut hos ett annat hydridförlag, för ivrig för att vänta. Boken kommer ut i mars 2024 och jag har aldrig känt mig så ofärdig med något. Boken har inga kapitel och jag tar bollarna med båda händerna, bollar jag själv kastat men missat att fånga på lira. Oavsett är jag stolt att jag slutförde projektet som jag aldrig trodde skulle bli klart och trots de självkritiska aspekterna är det en riktigt bra story med karaktärer jag älskar. Vi lever och vi lär, visst?
Linn Åsroth
Här hittar du Fallet John Heed:
