Foto: Jennifer Glans

Nej, jag är inte en misslyckad författare. Men jag anser min första roman ”Tre kärlekar” skulle ha vunnit på fler vändor, fler omskrivningar. Kanske var den en försökskanin som aldrig skulle ha publicerats. Missförstå mig rätt. Min relations/debutroman är helt okej. Gedigna karaktärer och spännande intrig. De som läst tycker att det är en bladvändare. Men jag bara vet att den inte är så vass som den borde vara. Den kostade mig massor, inte minst ekonomiskt, och har gett väldigt lite utdelning. Kanske för att jag är dålig på att marknadsföra mig på sociala medier. Kanske för att jag avskyr att stå och le på mässor och marknader. Eller helt enkelt för att boken är lite för anonym.

Så här sitter jag nu med flera hundra osålda exemplar och funderar på nästa steg. En knasig kupp på stan? Skänka bort böckerna? Starta ett bokbål?

Medan jag funderar jobbar jag vidare med mitt nästa manus som jag har skrivit på i några år. Jag tror att den har potential att bli smartare, bättre, intressantare eftersom jag har utvecklats och lärt mig av mina tidigare misstag.

Jag har lånat massor av bra uttryck och ord från andra författare. Ord som jag har integrerat i min egen text. Ett smart sätt att utveckla sitt språk, för det är lätt att fastna i sitt eget klet. Jag har skrivit och skrivit om. Snart är jag klar, bara slutkapitlet kvar, och manuset kommer därefter att gå raka spåret till en lektör. Sedan blir det väl att skriva om igen. Och igen. Den här gången ska det bli rätt och bra och jag tänker inte betala för utgivning.

Vad den handlar om? Ämnet är intressant och viktigt (tycker jag) – och inte särskilt omskrivet. Det handlar om föräldraalienation; alltså när ena föräldern förtalar de andre och manipulerar barnet till rädsla och avsky för den andre föräldern. Det är psykisk misshandel, men förbises nästan alltid av socialtjänsten, som har låg eller ingen kunskap om detta. Fysisk misshandel agerar man på, för det syns. Psykisk misshandel är osynlig och finns därför inte.

Romanen heter ”Alienerad” och handlar om en åldrande far, en narcissistisk och kall mor, ett utsatt barn och hennes vuxna syster, som bär på egna trauman. En orosanmälan leder till att den vuxna systern plötsligt alieneras från barnet, ett barn hon blivit smått besatt av. Här börjar en kamp från två håll. Barnets och systerns – och de pågår parallellt. Båda dras, på varsitt håll, ner i en avgrund av dåliga val, sorg och motgångar. Mot slutet vänder ljuset åter – det finns trots allt hopp. Men finns det försoning? Kanske.

Sista kapitlet är inte skrivet och jag har funderat hit och dit på om boken ska sluta i dur eller moll. Min erfarenhet är att verkligheten ofta slutar i moll – livet är inte så jävla roligt alla gånger. Men om man lär sig något av sina erfarenheter så kan det ändå leda till något bra. Och jag tror att läsare vill känna lite hopp när boken stängs för sista gången. Vad tror ni?

Maria Zaitzewsky

Här hittar du Marias hemsida: www.mariazaitzewsky.com