Releasepartyn, champagne, stå i rampljuset och höra änglasång och trumpeter. Precis så är författarlivet. Varenda dag är det fest, ära och berömmelse. Eller?

Nja, i själva verket är författarlivet betydligt mer hårt slit och blod, svett och tårar. Men ändå fortsätter många av oss att kämpa vidare och vi har hur kul som helst medan vi producerar bok efter bok.

Dock finns det några baksidor av att vara författare som är värda att diskutera. Den ena är att det finns konstigt nog en hel hög författare som ser andra författare som konkurrenter och rentav fiender. Det trodde jag faktiskt inte innan jag själv klev in i författarnas värld.

Nu finns det väldigt många fantastiska människor bland alla författare, människor som aldrig skulle säga ett enda ont ord om någon annan. Men tyvärr finns det många som både baktalar och rentav pratar ner andra. Inte minst i samband med att författarnas förlag har hamnat i rampljuset av någon anledning. Branschen i sig känns ibland ganska smutsig.

Jag har alltid försökt tänka tvärtom. Författarlivet är egentligen ett ganska ensamt liv, oavsett hur mycket vänner och familj man har att spendera tid med på fritiden. När man jobbar som författare gör man det (oftast, det finns undantag) ensam under en stor del av tiden. Vi har kontakt med förläggare, redaktör, korrläsare, illustratör, marknadsförare och så vidare, men det är under begränsad tid.

När man då stöter på andra författare på bokmässor och andra event så tycker i alla fall jag att det är ett utmärkt tillfälle att nätverka och fråga hur man kan hjälpa varandra. Själv samarbetar jag med många andra författare för att promota varandras böcker och ibland delar vi bord på mässor och marknader.

Nu är det inte värre än att man kan ignorera de som beter sig illa och fientligt, men jag vet många författare som rentav sagt att de tänker sluta skriva böcker för att de möts av avundsjuka, hat och illvilja.

I en av Sveriges största grupper för författare på sociala medier har det här varit mer regel än undantag. Jag lämnade gruppen när jag insåg att vad man än sa, vad man än framförde för sakliga argument, så spelade det ingen roll.

Att det här är människor som troligen inte mår bra gör att det blir lite lättare att hantera dem, men det är trots allt en baksida för författarlivet som inte går att ignorera helt och hållet. Nu tror jag visserligen inte att någon bransch är förskonad från trakasserier och dumheter, men jag trodde – kanske lite naivt – lite mer om författarbranschen.

Nåväl, min tanke är fortfarande framgent att göra vad jag kan för att hjälpa andra. Notera att jag genuint gör det utan baktanke eller för att jag vill ha någonting tillbaka. Jag gör det för att jag tror att hela Sveriges samlade författarkår tjänar på att vi beter oss bra mot varandra och hjälper till där det går.

Har du haft de här erfarenheterna som författare? Om du inte är författare, hade du den här bilden av branschen?